I skrivande stund har jag precis lyssnat klart på melodin till eftertexterna i Castlevania: Harmony of Dissonance vilket förståss känns lite vemodigt sådär efter en hel månad i dess sällskap.
Under tidens gång har jag hört vissa uttrycka att castlevania inte är ett spel man orkar klara, att man lägger ner efter ett tag och inte orkar komma in i det igen ordentligt. Själv har jag ju också haft mina stunder då jag bara körde tetris istället under några dagar men samtidigt har jag känt en sorts skyldighet att komma tillbaka till Castlevania bara för att komma igenom det ordentligt.
Intressant är dock att det minsann inte var samma sak när jag spelade Zelda Phantom hourglass då jag faktiskt kom till själva slutbossen, men efter att jag dog första gången och inte hade sparat precis innan så orkade jag inte gå igenom hela det där fucking jävla templet för fjortonde fucking jävla gången(Yahtzee would agree). MEN för att inte komma allför långt bort från själva huvudkaraktären här så vill jag återgå till castlevania och säga att jag tyckte att det var ett bra spel, jag överlevde alla backtrackings igenom det labyrintiska slottet även fast jag kände att det var liite to much då och då, tillfredställelsen av att komma till en “yet unexplored area” eller en till boss vägde upp det. När jag väl kommit till slutbossen dock, så blev jag lite kluven. Det vore å ena sidan en bra break för det här spelet men jag kunde inte bli kvitt känslan av att någonting fattades, jusst det! En spellbook som jag inte har lyckats lokalisera än, jag tänkte “what the hell” -som jag oftast gör och mosade bossen som visade sig aldeles för lätt. Okej, den var precis så svår att man inte klarade den genom att bara slå på måfå och akta sig då och då, och när man blev träffad så sögs en tredjedel av ens liv ut ur en, men så fort man gav den tillräckligt med respekt för att göra en serious battle av det hela så klarade man den fortare än kvickt, vilket gjorde mig beredd på att det skulle komma mer, men när det inte gjorde det och jag insåg att hela två bossar i mitten av spelet tog längre tid att klara än själva the grand finale så blev jag lite avslagen.
Dock så ligger det kvar en känsla av att ha lagt ett lite längre projekt bakom sig, vilket kan vara tillfredsställande i sig.
Är jag sugen på nästa castlevaniaäventyr? -Ja verkligen, det är ett spel som jag uppskattat mer än de flesta jag har spelat hittils(zelda inkluderat) men det tar nog någon månad av variation innan jag skulle kunna kasta mig in i det igen, dessutom så väntar jag ju på Ninja Gaiden, om det är så att jag kommer att klara av det öht.
Tills dess ska jag fan försöka låna till mig Puzzle Quest.

Okej, sorry allihopa, självklart ska ni inte lyssna så mycket till den här recensionen, eftersom jag inte gjort mitt bästa för att maxa spelet in i minsta detalj får jag naturligtvis skylla mig själv, det där mesiga slutet jag babblade om är mitt eget fel som inte hade samlat på mig ala relics osv, allt tack vare mitt “what the hell”-tänk som jag så troget tjänar.
Jag planerar dock att få till den där grand finalen som faktiskt kommer så länge man inte är en stressad cirkusapa och FÖRSTÖR allting som jag precis gjort.
Tack och hej.