Så, förra veckan bestod av planering inför Daniels födelsedag, det var min undanflykt till att inte göra något vettigt. Den här veckan vet jag inte om jag har lika bra undanflykter längre. Jobbet som demonstratör i livsmedelsbutiker blev uppskjutet till v. 8 på begäran av kungsörnen (helt ofattbart) vilket betyder att jag veckorna fram tills dess kommer att behöva underhålla mig med annat.
Uppsats! Jippie!
Nu måste jag faktiskt ta mig i kragen och få lite till gjort på den. Och eftersom jag jobbar idag och på Söndag endast så är ju de övriga dagarna som gjorda för att få skiten gjord. Nu börjar jag strunta i det färdiga resultatet mer och mer bara jag får det ur världen. Det jag har gjort hittils lär ligga på en godkänd nivå så bara jag fortsätter som jag gjort tills nu så lär jag klara mig.
Förutom det så vill jag också komma igång lite mer med stickningen. Det tråkigaste i detta är ju att jag inte har råd att köpa speciellt mycket garn med de inkomster jag har för tillfället men jag har hört från säkra källor att det ska finnas en secondhand affär på odengatan som kan ha de resurser jag söker.
Dagens uppgift kommer nog bestå av att åka till Game och jobba (vilket är som rena semestern i jämförelse med att sitta hemma sysslolös) men imorgon kommer jag nog att sätta igång med det andra. Nu när jag har fått lägga uppsatsen ifrån mig en stund så känns det lättare att ge sig in i det. Det handlar nu om fräscha förutsättningar och kraven nollställda vilket är de bästa förutsättningarna om man jämför med att redan känna sig besegrad innan man sätter sig på stolen.

Helgen har förövrigt varit lite mer en prövning än andra helger hittils och jag tror inte att jag har sett mindre av Daniel sedan vi flyttade ihop(förutom de gånger vi har hälsat på i skilda städer som Uppsala och Mora). För alla relationer måste man väl någon gång skaffa sig insikten att hur mycket man än tycker om att vara med varandra så mår man bra av att kunna ta hand om de vänskaper man har också, och att vara ifrån varandra av egen vilja är något som kommer att krävas, speciellt om man har en framtidsutsikt som sträcker sig längre än ett och ett halvt år.
I vissa relationer kan det vara lättare och mer självklart att acceptera än i andra, beroende på vilka förutsättningar man har som individ. Men om man är av naturen att ha lite svårare att släppa taget om det käraste man har så blir den lärdomen något dyrbarare såklart. Jag personligen vill inte utmåla mig som en psykopatiskt osäker tjattrande gnällspik till relationspartner men jag måste erkänna att det har varit en tuff helg för mig.
Det tuffa har inte varit själva ivägskickandet och tillåtandet för Daniel att göra vad han vill, det kämpiga har varit att deala med stormen av känslor som referensen till min barndom(vilket separation är i mitt fall) frambringar. Men när allting är genomkämpat och den personliga känslopsykosen är genomliden så är kan man njuta av känslan att sätta förhållandet och sin partner före sin egen bekvämlighet och veta att man kommer att få tillbaka det längre fram. Och har man tur så behöver man inte alltid gå igenom det jobbiga helt ensam heller för trots allt så är ett förhållande något man gör tillsammans och att ha den stöttande axeln att luta sig mot i svåra tider gör otroligt mycket.
Så, det här blir nog det mest självutlämnande inlägget jag någonsin kommer att skriva i min blogg så ta vara på det vänner!