Jag önskar att jag var 15 igen, eller varför inte 10? Och att man hade fortsatt med gitarrlektionerna man gick på den tiden. Gitarr tycker man ju att jag bör kunna, det räknas väl som allmänbildning i dessa dagar eller?
Efter melloboat är jag bara så omskakad, inspirerad. Det finns så mycket som jag vill börja göra. Samtidigt undrar jag om det verkigen är meningen att jag ska börja med de sakerna, isåfall hade jag väl gjort det? Isåfall hade jag väl känt ett driv att göra det? Som typ att spela intrument? Vaför har jag inte lärt mig det? Jag har försökt ett åtal gånger och det har gått bra men efter ett tag har jag bara känt mig frustrerad eftersom jag inte har gjort något motiverande utav det och bara känt mig låst. Tillslut har jag bara lagt av. Istället började jag plugga historia, och på fritiden stickar jag.. vad i helvete?!
Nu när man fortfarande är omskakad efter en så stor inspiraionskälla som melloboat är det klart att man önskar och vill, men kommer det att hålla i sig? det är frågan.. eller kommer jag bara att krypa tillbaka i  mitt gråa hål och inte göra något kreativt med mitt liv?
Måla började jag också med vilket inte fortsatte när jag flyttade till stockholm, det har varit snack om att inhandla stafli, och färger osv men det kostar ju. Dessutom, var skulle jag måla isåfall? I vardagsrummet? Men gud vad jag vill! Jag tänker på målningarna som pappa gör och vill också kunna göra samma sak!

Ska man sluta gnälla och gå till jobbet eller ska man sluta gnälla och börja göra? och hoppas att motivationen håller i sig i alla motgångar som jag så väl känner till?
Jag ska ta mig en titt på den förmodligen väldigt ostäda gitarren på väggen och se hur länge det håller.