Ja nu måste även jag, som så många andra som inte vanligtvis bryr sig om politik, inte enbart höja ena ögonbrynet, utan skrika rakt ut. Det har gått ganska långsamt för mig måste jag erkänna, och jag har inte riktigt varit den som har haft ork att sitta bänkad framför nyheterna för att suga in all information om vad som nu händer med vårat land, jag har faktiskt försökt att låta det gå förbi obemärkt, jag har _velat_ hålla för ögonen och låtsas som att det inte händer, att det inte är så farligt. Jag tycker ju om Sverige som det är, eller som det var och för vissa människor är det svårt att acceptera att saker faktiskt förändras och till det sämre, särskilt när man är i en så maktlös situation som den allmänna svenska medborgaren just nu.
Men tillslut måste man ju inse. Tillslut måste man ge upp. För det är så påtagligt och tydligt.

Våran vardag förändras inte, vädret är sig likt, vi möter fortfarande samma tomma ansikten på tunnelbanan påväg till jobbet, vi kommer fortfarande hem till samma lägenhet efter jobbet, så det var ju inte en så stor förändring? Det här kan vi leva med. – Nej det kan vi inte!

Bara så att alla som inte redan vet det så är det här fel. Regeringen gör fel mot oss jusst nu, de går emot våra regler och de trampar på våra gränser och det är farligt.
Regeringen ska vara någonting man kan lita på. Eller om man ska göra filmparalleller:

“People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.”

Hur framtiden kommer att se ut nu när regeringen fått det här privilegiet att köra över oss vet jag inte, men vi har INTE sagt ifrån till FRA-lagen. Vi har INTE stått upp för våra rättigheter, för oss själva. Om det blir diktatur i Sverige så kommer de enda vi klandrar att bli oss själva. För vi gjorde aldrig något när vi hade möjligheten.

Idag ska jag gå ner på stan och köpa en ny väska, ser jag någon som delar ut flygblad så tänker jag inte gå förbi längre.