Sedan gameplayvideon på Diablo III dök upp på nätet har ett par tre karaktärer i min omgivning blivit mer och mer intresserade av att ge sig in i historien och i visssa fall återuppleva Diablo II. Dessa tre karaktärer må vara Daniel, Mike och jag själv och där är jag den enda som upplever spelet för första gången, och även fast Diablo är ett minst tio år gammalt spel så är det mysigt att det fortfarande är så bra. Tillsammans har våran trio övergivit allt annat som är bekvämt i livet, umgänge, teckning och långa promenader i solskenet för att leva vårat sociala liv med varandra över Battle.net.

Jag har hört mina historier om hur upplevelsen var för min kära Daniel som jag egentligen kan tycka låter lite överdrivet ibland men det får mig ändå att kämpa och försöka vara kreativ minst en gång om dagen  genom att rita lite mindre teckningar lite då och då på mornarna innan man fått i sig frukost.
Det kännsdock inte som att tiden man lägger ner är lika motiverad längre. Däremot känns det betryggande att jag om en vecka lite drygt, kommer att åka iväg till Gotska Sandön i fyra dagar och därför inte kommer att ens vara kontaktbar via telefon. Då tar jag med mig akvarellfärger, ritpaper och pennor och hoppas på att samlingen här hemma får utökas något innan jag försvinner in i dimman en gång till.

Jag försöker att inte måla upp mardrömsscenarion redan nu. Det går bara inte så bra.